Scouthistoria

Scoutrörelsen startade i England 1907

Upphovsmannen till rörelsen, Lord Robert Baden-Powell, bekymrade sig för att ungdomen i den tidens Engelska industristäder drev omkring på gatorna utan meningsfull sysselsättning och lätt förföll till lösdriveri och kriminalitet. En vettig sysselsättning var vad de behövde, ansåg han. Lord Robert Baden-Powell (BP) var till yrket militär och därtill en naturälskare av stora mått. Under sin militära karriär hade han vid ett tillfälle tvingats använda unga pojkar till ”ickebeväpnade” sysslor, t.ex. rapportering, matlagning m.m. för att frigöra vapenföra män. Han fann då att man kunde tilltro dessa pojkar mycket mer än man på den tiden ansåg vara möjligt.

Naturen en trygg miljö

Ur denna erfarenhet sprang idén om Scouting (scout = spanare). BP hade själv arbetat som spanare och på detta byggde han nu ett program: samklang med naturen – att känna naturen så bra att den upplevs som en trygg miljö istället för som en osäker eller till och med hotande plats att vara på. Detta krävde inhämtande av ny kunskap, ordning och reda och organisation samtidigt som det var spännande och hela tiden hade nyhetens behag. Dessutom utfördes all verksamhet i organiserade grupper, ”patruller”, eftersom BP hade klart för sig att en fungerande grupp alltid når ett bättre resultat än en individ. BP var också en praktisk man som trodde på att teori och praktik måste kombineras om en varaktig inlärning skulle nås. Denna praktiska pedagogik, ”Learning by doing&”, formulerades av den amerikanske pedagogen John Dewey (1859-1952). Lord Robert Baden-Powell lämnade armén som general och ägnade återstoden av sitt liv till att bygga upp scoutrörelsen.

Brownsea Island och Scouting for Boys

År 1907 höll han det första scoutlägret på Brownsea Island för ett tjugotal pojkar hämtade ur Londons alla samhällsskikt. Ungefär samtidigt började han skriva på den bok som skulle komma att heta Scouting for Boys. Då denna gavs ut 1908 växte intresset för scouting rekordsnabbt i England och resten av det brittiska samväldet, och Baden-Powell (populärt kallad BP bland scouter) fann sig snart på heltid engagerad i att åka runt och instruera nya scoutledare. Inom några år skulle också scouting ha spridit sig runt om i hela världen, även utanför samväldet.

Flickscouter – Girl Guides

Under denna tid blev tusentals flickor scouter ”på egen hand”, något som BP inte räknat med. År 1910 organiserade hans syster Agnes ett centralt flickscoutsprogram. Flickorna fick dock kalla sig guides istället för scouts, och deras symbol blev en treklöver istället för pojkscouternas lilja. År 1920 hölls det första stora internationella scoutlägret, eller Jamboreen, i London. I samband med detta utropades BP till världsscoutchef, och han adlades 1929 för sina insatser i bildandet av scoutrörelsen och blev Lord Baden-Powell. BP dog 1941 och ligger begravd i Kenya.

Scouting kommer till Sverige

År 1909 fick en gymnastiklärare från Göteborg, Ebbe Lieberath, av en slump tag i ett exemplar av Baden-Powells färska bok om scouting. Han uppskattade det han läste så mycket att han gjorde en svensk översättning och startade upp egen scoutverksamhet. År 1912 bildade han Sveriges Scoutförbund, och året därpå Sveriges Flickors Scoutförbund. Redan 1908 hade en av KFUM:s ledare startat scoutverksamhet, och 1911 bildades KFUM:s Scoutförbund. Under 20-talet bildade också nykterhetsrörelserna scoutförbund. Sveriges Scoutförbund och Sveriges Flickors Scoutförbund slogs den 13 november 1960 ihop till Svenska Scoutförbundet, SSF.

Scouting sprids över hela världen

Programmet blev som tidigare nämnts en succé och Scouting spreds över hela världen. I dag finns ca 38 miljoner scouter i världen. BP:s idé var enkelt uttryckt att fostra goda samhällsmedborgare genom ett program som byggde på frivilligt deltagande av eget intresse och syftade till att förbereda och lotsa ungdomen »över till vuxen-världen». Denna idé ligger fortfarande till grund för allt scoutarbete liksom grundstenarna i programmet.